essän fortsätter:
 

Mänsklighetens parentes

​

av Andreas Holmström,

som ser om Mannen på taket

ur Point of View #112

​

​

I filmer som Kvarteret Korpen är det som att Widerberg hela tiden upprepar «Titta vad verkligt detta är!» – trots att till exempel ingen pratar skånska. Det räcker inte med en klick smuts på Tommy Berggrens näsa. Det blev bättre att göra film på andras material. Som de lyckade tv-adaptionerna av Miller (En handelsresandes död), Strindberg (En far) och Norén (Hebriana). Men också Mannen från Mallorca, baserad på Leif G.W. Perssons Grisfesten. Och alltså filmatiseringen av Sjöwall/Wahlöös Den vedervärdige mannen från Säffle som blev Mannen på taket.

​

Man kan tänka sig att modifieringen av titeln ville förskjuta fokus från offer till gärningsman. För det är ändå mördaren och den tidigare polisen Åke Eriksson som är det fokus som filmen följer och det tak varifrån han skjuter är dramats epicentrum. Men framför allt handlar det om förenkling, Mannen på taket är en effektfullare rubrik – och dessutom i analogi med tidigare Sjöwall/Wahlöö-titlar som Mannen som gick upp i rök och Mannen på balkongen. Annars är mycket identiskt mellan förlaga och film. Förlopp, karaktärer och de flesta enskilda scenerna. Intressantare är de inslag som Widerberg har fört in, oftast då i form av pregnanta detaljer, repliker eller biroller. Alla följde de samma devis, in med mer verklighet, det skulle lukta och smaka, det skulle vara «liv till varje pris». Som att Beck i filmen fortfarande bor ihop med sin familj – i boken är han skild –  vilket uttrycker sig i det äktenskapliga skavet, i den svarta tystnaden mellan honom och hustrun. Hon frågar inte varför han kommer hem för att hämta tjänstepistolen, hon undrar bara var DN är. 

​

Sjöwall/Wahlöös tidstypiska poliskritik har också Widerberg stöpt om. Som när Becks dotter i inledningen spelar Hoola Bandoola Bands «LTO-tango» (förkortningen står för «Lagen om tillfälligt omhändertagande» och låten innehåller bitskheter som «en lag från storebror till syster, far och mor» och «sen har man ryggen fri och snuten kan ta i, när dom förtryckta tar till strid») och som när den unge demonstranten (Torbjörn Tännsjö, numera riksbekant filosofiprofessor) som suttit i natthäktet säger, fast ingen egentligen lyssnar, att han «inte har några illusioner om polisen».

Andra kärnfulla detaljer som Widerberg har smugit in: när Kollbergs bildörr repar lacken på Gunvald Larssons bil, när Beck demonstrativt trycker fimpen i Hults utsträckta fat, pojken med trehjulingen och replikerna vid fontänen: «Stick härifrån, annars får du stryk, försvinn!». Även replikskiftet mellan Beck och Rönn när den förstnämnde varit på Centralbadet och Kollbergs «Är jag i Indien?» när han ser Gunvald Larssons invirade huvud är manusförfattarens påhitt.

I boken har fru och son Nyman tittat på Benny Hill när Stig Nyman blivit mördad, i filmen Baretta. Vilket kan äga sin lämplighet. De sitter hemma och tittar på en låtsasdeckare medan deras man och pappa mördas på riktigt. Även om brittisk spexhumor skulle te sig lika absurt.

Också han som tittar på tv om det pågående dådet när Eriksson tittar ner från taket och flickan i fönstret under helikopterkraschen är små widerbergska visuella kryddor. Som inre blickar på ett yttre skeende. Det är sådana utpräglade ögonblick, destilleringar av tid, som gör att Mannen på taket lyfter från likartade filmer – som exempelvis de tidigare Beck-filmatiseringarna Roseanna av Hans Abramson och Den skrattande polisen av Stuart Rosenberg. Men kvinnan i lägenheten varifrån Beck spanar i det intensiva slutskedet är ändå det mest livaktiga tillskottet. Hon som framfusigt och lite surt undrar varför poliskommissarien inte smakat på sitt kaffe: «Jaha, jag har druckit, det smakar riktigt gott.» Karin Bergstrand hette hon som förkroppsligade denna roll, var i verkligheten granne till Widerberg på Stora Essingen och har även en liten roll i Mannen från Mallorca. Hon är värd att nämnas bredvid de övriga skådespelarna, Carl-Gustaf Lindstedt (Beck), Håkan Serner (Rönn), Sven Wollter (Kollberg) och Thomas Hellberg (Larsson), Torgny Anderberg (intendent Malm), Gus Dahlström och Bellan Roos (Åkes föräldrar), som sällan var bättre än hos Bo Widerberg, och nästan lika trovärdiga som Karin Bergstrand.

​

Amatörestetiken är en del av Widerbergs vilja till renodling och avskalning. Människan kom ju före skådespelaren, så att säga. Lite större roller av lekmännen har Hadar Johansson som Stig Nyman och Jan Alm som Bohlin, byggnadsarbetaren som slutligen är den som skjuter mannen på taket. Amatörer kontra proffs tillhörde Bo Widerbergs sedan länge utpräglade estetik, något som han hade gemensamt med sina franska generationskamrater. Kontraster är också något som i övrigt utmärker Mannen på taket – behöver det sägas att även kontraster utgör en renodling, en destillering? Allt för att tjäna som motsättning och dialektik, själva förutsättningen för dramat. En sådan kontrast är nästan för uppenbar, nämligen hur civilmänniskan framträder bredvid yrkesmänniskan. Den inlagda civila Nyman som blir omhändertagen av vårdens apparat, Kollberg som är på väg till arbetet men hindras av barnbajs och älskog, Rönn och Becks vardagliga fika hos Åke Erikssons föräldrar som korsklipps med upptorkandet av blodet efter sonens bestialiska mord. För Harald Hult, Nymans skyddsling och underhuggare, är gränsen utsuddad, han bär uniform också som ledig. Även för Beck är gränserna mellan yrke och privatliv flytande och han är också i ett starkt behov av samhället eftersom han ständigt åker taxi i tjänsten. Åke Eriksson skjuter ju också på främst uniformerade poliser, det vill säga yrkesmän, och har sina goda skäl att hysa agg mot en hel kår efter att hans diabetessjuka hustru lämnats att dö i en fyllecell – upphovet till filmens spiral av våld. Den under filmen länge ansiktslöse Eriksson (Ingvar Hirdwalls mest opersonliga roll) är en del av folket, den anonyma massan. Tänk bara på hans arketypiska namn – Eriksson som envar. I hans tomma ansikte kan vi sätta dit vårt eget.

​

​

​

​

​

​

​

​

​​

​

​

​

​

​

​

​

​

​​​En annan kontrast är den mellan det inre kontra det yttre polisarbetet. Att det inre, skrivbordsmässiga, har förlorat närheten till det på gatan och till folket. Skiftningen mellan exteriörer och interiörer är också påtagligt i Mannen på taket. Men förutom det distinkta ute och inne har vi även mellanrummen; stegar och balkonger, rutor som slås in, dörrar mellan trapphus och tak, Eriksson som kommer in genom fönstret för att mörda Nyman. Piskbalkongen som Beck hamnar på när han abrupt skjuts ner är en annan sådan mellanstation. Här skjuts inte bara hjälten och det uppblåsta hoppet i sank, utan i förlängningen även jagets heroism och hela polisgenrens vanliga dynamik. Sedan följer det omständliga nedtagandet av Beck från taket. Den långsamma tid som förlöper för att ta ner och sedan in honom. Hela kroppens tyngd ska kännas. Både Martin Becks och Carl-Gustaf Lindstedts kropp ska kännas. 

​

Och så denna säregna och överraskande scen och tagning mitt i filmen: Beck som via sitt arbetsrum går ut på en balkong till presskonferensen. Det sker under tystnad i närmare femtio sekunder. Han kommer in på kontoret, hämtar de nödvändiga papperen från skrivbordet, går ut och iväg medan kameran stannar kvar. Från inomhuset till utomhuset, Stadshuset i bakgrunden, ett flygplan som ljudkuliss. Den vaggande Beck/Lindstedt som ensam går bortåt och iväg. Utandningsluften. Kylan. Vad är det som sker här? Scenen fungerar som pendang till Gunvald Larssons tvekan i slutet, när han står på taket och har mördaren på kornet. Det är som att Larsson hamnar i en parentes. Det är väl en mänsklighetens parentes. Där också Beck befinner sig i denna promenad, i denna färd, som det tycks, mot ingenting. Vem är han egentligen när allt kommer omkring? Scenen utgör ett gränsland, ett mellantillstånd. En skärningspunkt där verklighet kan skära in.

​

​

 Andreas Holmström är filmskribent, filmare och författare,

senast aktuell med antologiboken Ett berg av liv – en bok om Stig Larsson (2025).

​

​